I'm satan's finest. Who are you?

För några år sedan blev du intervjuad här i Nöjesguiden och svarade på frågan vad kärlek var. Jag minns att du svarade att man vet att det är äkta kärlek om det gör ont.
–Ja, det är min definition av kärlekens första tecken. Det är som ett lackmustest.

Vad är det som ska göra ont?
–Passion är en sådan extrem känsla. Det gör ont att vara ifrån varandra, det vrider om inombords. Och det gör ont för att man är rädd att mista den andra personen, det gör ont för att man är rädd att han eller hon inte ska tycka om en lika mycket som man själv tycker om honom eller henne, man kan vara rädd att hon ska tycka mer om en annan kille. Allt det där gör ont. Innan man har lärt känna den andra personen finns det en period av osäkerhet, och det tycker jag är ganska obehagligt. Det gör ont. Och om man är olyckligt kär, om den andra personen inte alls vill ha en, då gör det ju fruktansvärt ont.

Men hur länge ska det hålla på sådär? Om allting funkar och båda gillar varandra, hur ont ska det göra då?
–Då ska det gå över. Om det fortsätter att göra ont alltför länge, då är det nog inte bra, då kanske man sårar varandra. Men i den där initiala fasen, då är det ingen fara om det gör ont. För min del har det alltid gjort ont. Antingen är det att man aldrig får den där personen, eller inte förmår säga till den där personen vad man känner. Men det måste gå över. Man ska inte låta sig bli spelad med, att någon utnyttjar att man är i ett sådant underläge, det är inte kärlek att behandla någon så.

Hur ska det bli sedan då?
–Sedan ska man slappna av och känna trygghet bara, och känna att den här personen kommer att stanna med mig trots att jag gör fel och är en tråkig person, inte alls så rolig som man kanske är i början. Tryggheten att man får ha kvar varandra även om man är den man verkligen är, utan passionerad kärlek och kärleksförklaringar klockan tre på morgonen under en lyktstolpe. När vardagen kommer och man känner att man fortfarande är någon för den andra. Den tryggheten.

Tror du att det är viktigt att man är lika varandra?
–Nej, det tror jag verkligen inte. Tvärtom tror jag att det är bra om man är olika och kan komplettera varandra. Nu låter jag som en expert på det här…

Men är du inte det på sätt och vis, efter alla texter du har skrivit?
–Jo, jag är nog nästan det! Jag har upplevt de flesta upp- och nedgångar i kärlek, jag har ganska bra koll på de här olika fällorna och känslorna.

Häromdagen lyssnade jag på Magasinsgatan och det var lustigt, för jag hörde textraden ”jag önskar att jag inte var kär i dig, och jag önskar att jag var mer kär i dig” och den har inte sagt mig någonting tidigare, men nu sa den mig något. Det tog fem år. Men nu inser jag hur den sätter fingret exakt på hur det är att göra slut med någon och må dåligt för att det är slut, samtidigt som man vet att man inte har tillräckligt mycket kärlek att ge för att lappa ihop allting igen.
–Ja, den känslan. Att jag inte kämpade mer, att jag inte var så förälskad att jag inte släppte dig, jag önskar att jag älskade dig så mycket. Eller inte alls, jag önskar att jag slapp allt det här, för det här mellantinget gör mig bara fördärvad, det vrider sönder mig. Ja, jösses.

Vilken av dina egna låtar har du närmast hjärtat?
–Kär i en ängel.

Låten om hustrun Natalie. Jag är inte förvånad. För Håkan Hellström är tron på den livslånga kärleken elden som är större än allt annat. Han har uppfostrat en hel generation i romantikens livsåskådning. Och nog gör det ont ibland – livet, kärleken, känsligheten, jakten på det som är innerligt. Men han har lärt oss att det är värt det. Det är alltid värt det.