I'm satan's finest. Who are you?

Nej, men för i helvete. Var nyss ute och gled lite med longboarden, vad händer inte? Jag gör den fetaste, äckligaste, värsta jävla vurpan jag någonsin varit med om. Herreminskapare, är det någonting jag kan skryta med så är det min icke existerande vighet. Tills nu. Jag gick seriöst ner i splitt, nuddade aset i marken. Tittar snabbt omkring mig i hopp att inte blivit skådad. Springer genast in bland husen och gömmer mig i skam. Trodde jag skulle dö just där och då. Skrapsår (läs: grova brännmärken) och blåmärken är vad som befinner sig på mina ben. Ont i nacke (?), insidan av benen och... Överallt! Äh, fan. Jag gillar't. Knatar runt som en 80+are med benbrott. God natt.

December 25th, 1986 - Van Nuys.

Merry Christmas.

That's what people say at Christmas, right?
Except normally they have someone to say it to.
They have friends and family,
And they haven't been crouched naked under a Christmas tree
with a needle in their arm like an insane person in a mansion in Van Nuys.
They're not out of their minds, they're not writing in a diary,
And they're definitely not watching their holiday spirit coagulate in a spoon.
I didn't speak to a single person today.
I figured why should I ruin their fucking Christmas.

I've started a new diary and this time I have a few new reasons.
One, I have no friends left.
Two, so I can read back and remember what I did the day before.
And three, so if I die, at least I leave a nice little suicide note of my life.

It's just me and you, diary. Welcome to my fucked up life.